Staffan Schmidt skrev om Peter Dacke 20 mars 1995.

– Närheten till de etiska frågorna, snarare än de moraliska och politiska är karaktäristisk, liksom intresset för det slitna och bortkastade.

Välkomsttal av Lennart Johansson VD för Kulturparken Småland.

Peter Dacke om utställningen:

Mitt konstnärskap kan betecknas som ett förutsättningslöst grävande i historia och samtid med ett gediget intresse kopplat till kulturhistoria, vilket ofta återkommer i mina arbeten.

Under en tid har mitt intresse varit fokuserat på glashistoria och särskilt det svenska glasets historia. Detta intresse har utmynnat i ett arbete med analogier mellan fotografier av kända svenska personligheter (som har gått ur tiden), och olika former på bruksglas från den svenska glastillverkningens historia. Min strävan har varit att åstadkomma visuella uttryck med ett underliggande episkt kulturhistoriskt innehåll som fritt kan tolkas av alla och en var som besöker utställningen.

Glasen som jag har fotograferat tillhör min egen samling av svenska glas. Somliga är formgivna av kända designers på renommérade glasbruk under förra seklet. Men fotografierna utgör också en icke kronologisk vandring i 1800-talets och 1900-talets hantverk och design. Porträtten har jag hämtat från böcker och publikationer. Konstellationerna porträtt/bruksglas har förvandlat de enskilda delarna till komponenter i en ny helhet och refererar till en surrealistisk collagetradition. Mina bilder är som iscensättningar som kan liknas vid mer eller mindre lyckade organtransplantationer, där betraktaren själv får bedöma transplantationens tillstånd.

På vilket sätt kombinationen porträtt av kända svenskar och svenskt glas bildar någonting tillsammans, ett samband, vill jag låta betraktaren själv avgöra, vi har alla våra egna minnen. Men jag vill förklara några sammanhang som gett sig till känna i den närmast detektivliknande process som det inneburit att arbeta med dessa bilder.

Jag har blandat olika varseblivningsstrategier med rent intuitiva beslut. Att föremål och människor kan vara både lika och samtidigt mycket olika varandra har fascinerat mig på samma vis som en husse eller matte kan vara lik sin hund. Ibland känns likheten oförklarlig, men förnimmelsen av den kan ända vara högst påtaglig.

Analogierna är förutom att vara rent bildliga rim på form, associerande till olika ämne så väl historiskt som samtidsmässigt. Likheten mellan bruksglas och människor är kanske inte i första hand logiskt påfallande. Med en glimt i ögat vill jag diskutera form och karaktär, i gränslandet mellan design och konst.

Jag har tagit avstamp i den svenska kulturhistorien och vill nu inspirera till tankar kring analogibegreppet som för mig också inbegriper en samstämmighet mellan alla kulturer runt i världen.